Nu börjar jag faktiskt tröttna lite smått på vissa kommentarer och gliringar jag får, så nu skriver jag detta inlägg en gång för alla. Snälla, läs ordentligt så jag slipper förklara flera gånger. Har nämligen skrivit, raderat, skrivit på nytt, raderat igen och nu skriver jag det igen en gång för alla för jag behöver få det ur mig. Det må vara tabu detta med vikt och speciellt efter en graviditet, men ibland får jag nog.
Har sen Elma föddes fått höra att "oj vad du har blivit smal", "oj vad du har gått ner mycket i vikt", "äter du verkligen ordentligt?" eller "mår du riktigt bra?" och jag börjar faktiskt bli trött på att höra det. Jag äter minst tre ordentliga mål mat om dagen och däremellan äter jag frukt eller andra mellanmål. Men amningen har verkligen tagit med sig en hel del av den vikt jag hade och lite till.
För att börja från början, så har jag alltid varit liten och späd och vägt lite. När vi flyttade till Kalmar 2009 så vägde jag inte mer än 49 kg. Under studietiden blev det mycket halvdålig mat och mycket fika och där ökade min vikt en del. På inskrivningen hos mödravården i början av graviditeten vägde jag 61 kg och det hade jag gjort sen vi flyttade hem från Kalmar 2 ½ år tidigare. Det var enligt mig några kilo över min idealvikt och det märktes på så vis att mina knän och och höfter inte samarbetade med mig och gjorde ganska ont i perioder. Graviditeten gick och jag gick upp 13 kg allt som allt och det kändes vill jag lova. Att gå i trappor var tufft i slutet och inte på grund av foglossning utan för att mina sen tidigare dåliga knän gjorde sig ännu mer påminda allt oftare.
Då vikt kom på tal under graviditeten svarade jag oftast att jag var glad om amningen skulle ta med sig de kilon som kommit av att vänta Elma men hade inga större förhoppningar på nått sånt egentligen. Men redan 6 veckor efter förlossningen så var jag tillbaka på mina 61 kilon och jag var så nöjd och glad och kände mig kanske inte helt oväntat smalare än tidigare. Där började jag även "hoppas" lite på att det kanske skulle kunna försvinna nått kilo till av bara farten, men det skulle i så fall vara en bonus. I januari ställde jag mig på vågen och bekräftade det jag känt på mina kläder ett bra tag, de där kilona hade fortsatt att försvinna och jag var nere på 52 kg. Där har jag som tur är stannat trots att jag fortfarande ammar ett par gånger per dygn.
Över till det som stör mig nu då!
Dessa kommentarer jag skrev tidigare som jag får, de är dem jag tröttnat på. Jag äter och mår bra, trivs i min kropp som den ser ut nu och känner mig lätt och pigg i kroppen utan dessa extrakilon jag bar runt på tidigare. Jag har inte lika ont i knäna längre som jag hade tidigare och det är fantastiskt enligt mig. Lite ont har jag ju till och från på grund av min reumatism men det har blivit lättare det med. Men när folk nästan utgår från att jag skulle vara sjuk när jag egentligen har ett fullständigt normalt BMI för min vikt och längd då blir jag både trött och ledsen. Kommentarerna gör så att jag skäms för att jag har gått ner till en för mig "lagomvikt", ska det faktiskt behöva vara så?!
Varför ska det förresten vara mer tillåtet att ifrågasätta en persons vikt för att personen är smal? Inte fasen skulle det vara okej att säga "oj, vad du har blivit tjock" åt någon, så varför är det okej att påpeka hur smal någon har blivit?! Nä, jag tycker att man ska tänka både en och två gånger innan man öppnar munnen och säger någonting om någon annans kroppsstorlek.
Tack för mig för denna gång!
