Oredan har inventerat pappas xbox-spel i augusti 2016.
Hanna önskade att jag skulle skriva ett inlägg om att börja jobba efter mammaledigheten, och nu efter lite drygt ett halvår tillbaka på jobbet så kanske det börjar vara dags att få ihop ett inlägg.
Jag har hela tiden varit väldigt kluven till att gå tillbaka på jobb. Ena stunden har jag sett fram emot det enormt mycket då det skulle innebära kontakt med vuxet folk igen, andra stunden har jag haft sån grym ångest över det då jag verkligen inte vill vara ifrån min lillplutt och ännu mindre lämna bort henne till helt främmande människor på dagis, människor som knappast skulle kunna ta hand om min dyrbaraste lilla skatt. Fint att jag som själv jobbar på dagis hade sån fantastisk syn på att börja dagis, eh! Men min lillskrutt kunde ju varken gå, prata eller göra sig förstådd så att någon annan än jag förstod henne?
Inskolningen kom och det var nog den kämpigaste veckan i mitt liv. Jag ville verkligen inte lämna Elma där, även om jag hade insett att hon skulle få det hur bra som helst med fröknarna på dagis. Så jag kämpade mig igenom inskolningen, men Elma trivdes och hade kul vilket gjorde det lite lättare i alla fall. Veckan efter var det dags att gå på jobb själv och dagarna fylldes av aktiviteter, så jag hann inte tänka så mycket på att jag saknade Elma förrän det var dags att sluta för dagen och åka och hämta henne.
Det har gjort mindre ont i mammahjärtat för varje vecka och dagis har gjort Elma gott. Efter ett par veckor så började hon äntligen gå efter att ha sett alla andra barn gå och även talet har kommit med rasande fart sen dess. På morgonen vinkar hon (oftast) glatt hejdå och man möts av ett illtjut av lycka när man hämtar henne.
Det blev väldigt mycket om Elma och lite mindre om mitt jobb, men det kanske inte var det som var det intressanta egentligen. Har valt att gå ner i arbetstid lite och vara partiellt vårdledig, så har alla fredagar lediga tillsammans med Elma. Då njuter vi till max av tiden tillsammans ♥
Jag har hela tiden varit väldigt kluven till att gå tillbaka på jobb. Ena stunden har jag sett fram emot det enormt mycket då det skulle innebära kontakt med vuxet folk igen, andra stunden har jag haft sån grym ångest över det då jag verkligen inte vill vara ifrån min lillplutt och ännu mindre lämna bort henne till helt främmande människor på dagis, människor som knappast skulle kunna ta hand om min dyrbaraste lilla skatt. Fint att jag som själv jobbar på dagis hade sån fantastisk syn på att börja dagis, eh! Men min lillskrutt kunde ju varken gå, prata eller göra sig förstådd så att någon annan än jag förstod henne?
Inskolningen kom och det var nog den kämpigaste veckan i mitt liv. Jag ville verkligen inte lämna Elma där, även om jag hade insett att hon skulle få det hur bra som helst med fröknarna på dagis. Så jag kämpade mig igenom inskolningen, men Elma trivdes och hade kul vilket gjorde det lite lättare i alla fall. Veckan efter var det dags att gå på jobb själv och dagarna fylldes av aktiviteter, så jag hann inte tänka så mycket på att jag saknade Elma förrän det var dags att sluta för dagen och åka och hämta henne.
Det har gjort mindre ont i mammahjärtat för varje vecka och dagis har gjort Elma gott. Efter ett par veckor så började hon äntligen gå efter att ha sett alla andra barn gå och även talet har kommit med rasande fart sen dess. På morgonen vinkar hon (oftast) glatt hejdå och man möts av ett illtjut av lycka när man hämtar henne.
Det blev väldigt mycket om Elma och lite mindre om mitt jobb, men det kanske inte var det som var det intressanta egentligen. Har valt att gå ner i arbetstid lite och vara partiellt vårdledig, så har alla fredagar lediga tillsammans med Elma. Då njuter vi till max av tiden tillsammans ♥
vilket fint inlägg! Och till och med jag har ju märkt skillnaden på Elma efter att hon börjat dagis, hon är så förståndig, er lilla fröken! <3
SvaraRaderaJa, det blev verkligen skillnad när hon började på dagis :)
Radera