En alternativ titel på det här inlägget hade kunnat vara 33 nyanser (och vinklar) av Nora, för tydligen var det bara hon som var intressant nog att föreviga på sjukhuset och hemma, och då har jag ändå sållat bort dem där hon ser för sjuk eller trött ut. Eller ja, det fanns några bilder på sjukhusmat med, men dem besparar jag er. Maten jag fick att äta var väldigt god, men såg inte alltid så aptitlig ut.
Så, i vilken ände börjar man ett inlägg som kommer att bli rörigt redan innan det skrivs? Jag tar och börjar från början i ett försök att hålla det så redigt det bara går.
Tisdag 28/7:
Hade larm ställt på morgonen då Simon skulle iväg på jobb och jag skulle till sjukhuset och få nya pollenmediciner. Nora vaknade inte av mitt larm och jag reagerade på att hon kändes väldigt varm (speciellt på knäna) men tänkte att det kanske berodde på att hon delat täcke med mig halva natten.
Till slut vaknade hon och tittade på mig med blanka ögon. Mätte febern på henne och den var uppe på 39,5 redan så kort efter natten. Inte bra, men gav henne Panadol för att få det att gå ner och hon piggnade i hyfsat och vi for iväg till sjukhuset för att träffa min läkare.
Hemma igen och tar en förmiddagsnap efter frukost medan Elma tittade på Sommarlov i vanlig ordning. Minns hur hennes huvud brände genom min t-shirt när hon låg sådär. Dåligt tecken alltså.
Åkte iväg på lite ärenden (hämta mat på kantarellen, apoteket för mediciner och s-market för att få rätt sorts blöjor) och stoppade henne i säng när vi kom hem så att hon fick sova dagens andra vila. När hon fortfarande sov 18.30 och då hade sovit i över 3 1/2 timme så gick jag in för att väcka henne och när jag tog upp henne så var hon kokhet. Tog tempen igen och nu var den uppe på 40,4. Då ringde jag akuten som bad mig komma in och få henne kontrollerad.
Åkte alltså in till akuten och de kollade, klämde kände och tog prover. Inget visade någonting jättekonstigt, eventuellt lite förhöjda värden och vi blev ombedda att åka hem och avvakta och eventuellt höra av sig om det blev värre. Kom hem från akuten mitt i natten (23:20) och stupade i säng.
Onsdag 29/7:
Väcktes 05:30 av en kokhet och hungrig Nora, så ammade innan vi steg upp och mätte febern. Hann knappt in i badrummet innan hon kaskadkräks upp det hon nyss ätit och blir så himla ledsen. Mätte febern som var på 40,6 och kände att detta är inte som det ska. Tvättade av henne, gav panadol och satte på henne ett par svala och lätt fuktade yllesockor och kröp ner i sängen igen i hopp om att få sova en stund till.
Hon somnade snabbt och sov lugnt och stilla som tur är. Jag däremot hade svårt att sova och låg och funderade och funderade vad det riktigt kunde vara som drabbat Nora som gjort henne så skruttig.
Vi sov till 9 och då orkade Nora nästan klämma fram ett litet leende och när jag mätte febern då så hade den inte gått ner nästan alls, så då fick jag nog och ringde till akuten igen och de fortsatte tycka att jag skulle avvakta men ville jag komma in och få henne kollad igen så gick det bra. Så jag packade oss i bilen och åkte in. De tog nya blodprover och då visade det sig att infektionsvärdet stigit ännu mer, så då fick de fart på och plötsligt var det tal om barnavdelningen osv.
Vid 14-tiden fick vi äntligen vårt rum på Barnavdelningen och fick lämna den stenhårda britsen på akuten. Nora fortsatte sova eller skrika sig igenom det mesta (sova när det var bara hon och jag, och skrika så fort det kom någon som skulle kolla på henne).
Så trött liten tjej. Hon vägrade äta eller dricka, så de förberedde hennes armar för att sätta dropp. Det fungerade inte så vi fick vänta till dagen efter för att se om det fungerade med dropp då eller om det skulle behöva sättas en sond.
Här verkade hon lite piggare och hon satt och tittade på Sommar med Ernst på tv ♥
Torsdag 30/7:
Här hade de äntligen lyckats sätta kanyl i foten på henne och skulle koppla vätskedropp, för vid den här tiden hade hon ammat två gånger under det gångna dygnet, varav en kräktes upp igen. Stackars lilla pyret ♥ Efter droppsättning så var hon även på lungröntgen för att se hur lungorna såg ut. Enligt röntgensköterskan såg det fint ut, men jag är inte säker på om hon menade att det blev en okej bild eller om själva lungorna såg fina ut.
När inte ens glass är intressant, då är hon skruttig, för normalt så ÄLSKAR Nora glass!
Utan det var sova, sova och sova som gällde och absolut helst på mamma. Under torsdag eftermiddag fick vi äntligen besked om att Nora hade
blodförgiftning/sepsis, vilken lättnad att äntligen få ett svar även om
det såklart inte var svaret jag önskat. Inte konstigt att hon var så skruttig.
Vakenstunderna var få och korta, men när hon väl var vaken så var det så härligt att se att hon faktiskt lekte lite.
"Hallå, släpp ut mig?!"
Lite kvällsbus med slangen i släptåg.
Fredag 31/7
Godmorgon? Det här kan nog vara den mest fantastiska bild på mig som visats på denna blogg, men Nora var söt och sov iaf. Vi tog sovmorgon till 9:15 efter en riktigt bra natt. Jag var självklart vaken både 03 och 06 när de kom in och gav Nora medicin och tog prover, men Nora sov sig igenom medicineringen i alla fall. När läkaren kom och rondade så hade han även synat gårdagens röntgenbilder närmre, och de hade visat att hon även drabbats av lunginflammation. Stackars liten ♥
Droppet kopplades äntligen bort och vi fick lov att gå ut och leka på lekplatsen utanför vår rumsdörr. Kul tyckte Nora som äntligen hade fått lite mer ork att röra sig, men som fortfarande inte ville äta.
Kvällsbus, här började jag äntligen se den riktiga Nora krypa fram igen och febern var äntligen nere på "normala" febernivåer runt 38 grader.
Lördag 1/8:
Godmorgon! Äntligen en mycket piggare Nora, som fortfarande inte ville äta och dricka men rätt pigg och nöjd ändå. Vi blev utskrivna på permis före lunch och fick äntligen åka hem till det "normala" igen ♥
Hade tur när vi gick till bilen att vi inte gick två minuter senare från avdelningen, för då hade jag behövt stå ute i stormen av helikoptern och packa in Nora i bilen. Nu kunde vi sitta inne och titta på sandstormen istället.
Tillbaka på kvällen för att få sista dosen antibiotika, plocka bort kanylen från foten och äntligen bli utskrivna på riktigt.
Den lilla liraren som tvärvägrat äta på sjukhuset började äta som vanligt igen så fort vi kom hem. Tydligen är det obehagligt att äta i sjukhusmiljö. Så den här lilla historien fick ett lyckligt slut verkar det som, återstår att se vad läkaren säger när han ringer i slutet på veckan. Men Nora har hittills återhämtat sig bra och blir piggare och gladare för varje dag som går ♥
